Din varukorg är tom!
/ Även om både den politiska nyttan och avsikten att stävja den omfattande smugglingen av tobak misslyckades i och med det första svenska tobaksmonopolet, som personligen upphävdes av Drottning Kristina 1649, så dröjde det inte mer än ett år innan det åter igen var dags för ytterligare ett försök att instifta ett fungerande monopol på svensk tobakshandel.
Med detta initiativ beviljade Drottningen den 5 oktober 1650 ett privilegium på försäljning av sönderskuren tobak inom landets gränser till Johan Visbeck och Johan Fock, två holländska köpmän verksamma i Stockholm. Med detta följde också rätten att importera tobaksblad mot en symbolisk tullavgift satt till endast en procent. Herrarna Fock och Visbeck tog snart en tobaksspinnare ifrån Amsterdam vid namn Bout i sin tjänst och gjorde sig strax redo för att på egen hand kontrollera den svenska tobakshandeln. Det dröjde emellertid inte särskilt länge förrän de två kompanjonerna föll ur nåd med varandra, enligt utsago till följd av oenighet om företagets ekonomi, och kort därefter inledde de en rättslig process mot varandra.
Vad Drottning Kristina ansåg om sin felsatsning är inte helt känt, men det står nära till hands att anta att hon knappast jublade av glädje, för mindre än ett år efter att ha tilldelat Visbeck och Fock sitt privilegium, så hade hon uppenbarligen tröttnat på den befintliga situationen så till den milda grad att hon redan den 22 september 1651 beviljade de båda köpmännen Caspar Kohl och Daniel Young monopol på handeln med tobak i Sverige. Då procentuell tullavgift tidigare knappast hade utgjort någon större förtjänst för den statliga kassan, till följd av de ekonomiska och organisatoriska brister som uppvisats av privilegiehållarna, så valde man den här gången istället att säkra sina inkomster mot ett arrende av 5,000 riksdaler per år, motsvarande ungefär 1,4 miljoner i dagens penningvärde.
Det motsvarande värdet av Drottning Kristinas arrende är med dagens måttt mätt onekligen en ganska låg summa för någonting som ger ensamrätt på all svensk handel med tobak. Särskilt om man jämför med vad statskassan faktiskt drar in i skatteintäkter på snus- och tobaksskatter idag, med tanke på att dagens snusskatt är satt till 462 kr per kilo. Om man bara ser till Swedish Match, som 2014 stod för ungefär 70% av all försäljning av portionssnus och lössnus i Sverige, så hade bolaget samma år ett rörelseresultat på över 2,2 miljarder kronor baserat endast på sin snusförsäljning inom detaljhandel och återförsäljare, ej inräknat försäljning av snus online och i egna butiker för att sälja snus på nätet till länder utanför EU. Kanske var det med en vision om sådana framtida proportioner som Drottningen föreställde sig och borde ha satsat på, då skatten idag motsvarar mer än hälften av kostnaderna för snus, oavsett om man väljer att köpa snus i dosa eller som snussatser. Det är och har alltid varit en lönsam affär för länder och stater att punktskatta tobaksvaror, för oavsett kundens kostnader och oavsett om det är billigt snus eller om man väljer att göra eget snus, så är skatten idag densamma för båda.
Inte heller de nyutnämnda herrarna Kohl och Young hade någon större framgång med det tredje utlämnade monopolet på handeln med tobak inom landet. Hela situationen med det svenska tobaksmonopolet blev dessutom ytterligare komplicerat av att de forna fienderna Fock och Visbeck, om än fortfarande innehavare av det andra utlämnade monopolet, skapade en enad front och lämnade in ett så kallat besvär till myndigheterna mot att även de rivaliserande Kohl och Young erhållit ett monopol då deras eget inte sagts upp och därför fortfarande hade all rätt till. Att staten hade givit två helt olika bolag samma exklusiva ensamrätt att handla med tobak var knappast optimalt för någon av de inblandade och i ett försök att lösa sin egenskapade tvist beslutade statsmakten om ett delande av monopolrättigheterna, trots Kohl och Youngs upprörda protester. Med stora investeringar i sitt företag gick de senare två köpmännen med förlust, vilket sedermera ledde till att den tyskättade Caspar Kohl gjorde konkurs och dog 1653. Hans från Skottland bördige kompanjon Daniel Young gick det något bättre för, då han så småningom, 1666 närmare bestämt, adlades Leijonancker för sina förtjänster som underleverantör till den kungliga svenska armén.
Precis som med det första försöket att skapa ett fungerande svenskt tobaksmonopol tröttnade till sist Drottning Kristina även på både det andra och tredje försökens alla medföljande problem. Just som tidigare stod den enklaste lösningen klar för henne och hon upphävde dem båda den 28 april 1653. Tredje gången gillt fick helt enkelt vara nog. Om alla besvär med det svenska tobaksmonopolet hade någonting att göra med hennes abdikation av den svenska kronan i juni året efter kan vi dock bara spekulera i.
Fortsättning följer.
